Bakgrund till Biodynamisk kraniosakral terapi

Bakgrund till Biodynamisk Kraniosakral Terapi

Willian Garner Sutherland, student till osteopatins grundare Andrew Stills, anses vara den kraniala osteopatins pionjär. Vetenskapen och utövandet av denna form av osteopati utvecklades under Sutherlands livstid (1873-1954) och under hans studenters arbete och började så småningom läras ut till icke-osteopater i mitten av 1980-talet av John Upledger som myntade uttrycket kraniosakral terapi. Denna arbetsform utvecklades senare till kranial osteopati.

I slutet av 1980-talet skapade Franklyn Sills en infallsvinkel till arbetet som inkluderade en mer fullständig modell i arbetet med traumatiska processer, en orientering mot djupare uttryck av hälsa, användandet av en lättare form av intention hos terapeuten och ett erkännade av den mänskliga kroppens holistiska natur. Kurserna som gavs i ämnet blev längre och mer omfattande allteftersom dessa aspekter i arbetet utvecklades och nu omfattar biodynamiska utbildningar typiskt sett 40-50 dagar under två år.

Det finns ett antal utbildningsorganisationer som har inspirerats av dessa läror i Europa och nordamerika och nu sprider sig denna arbetsmodell till Australien, New Zeeland och Asien. År 2006 skapades International Affiliation of Biodynamic Trainings (IABT) för att fastställa standarder inom biodynamisk kraniosakral utbildning och termen Biodynamisk Kraniosakral Terapi (BKST) myntades för att särskilja detta förhållningssätt från andra former av kraniosakral terapi.

Systemskiftet som detta förhållningssätt skapat är att terapeuten utvecklar en stor skicklighet i att lyssna till kroppens inneboende hälsomekanismer varvid terapeuten generellt letar efter och uppmuntrar inneboende hälsokrafter att bestämma prioriteringarna vid behandlingstillfällena och att möjliggöra naturliga justeringar utifrån kroppens resurser. Ett särskilt kännetecken inom biodynamisk kraniosakral terapi är det starka intresset för den mänskliga erfarenhetens helhet där både kroppens anatomi och fysiologi i realtid är relaterade till de mer subtliga uttrycken av liv som agerar genom kroppens olika vätskor. Subtila rörelser i kroppens vätskor och vävnader uppmärksammas och den naturliga rörelsen mot stillhet ses som en stor resurs till helande.

Det är enkelheten i denna terapiform som är dess skönhet. Den som praktiserar denna form av terapi intar ett helt neutralt förhållningssätt och tillåter behandlingens process att utvecklas naturligt. Den praktiserandes utgångspunkt är att skapa möjligheter för kroppen att röra sig mot inneboende omstruktureringar genom kroppens vävnader, dess system av vätskor och dess energi- och känslolager, så att det skapas en holistik rörelse mot en allt större hälsa. Terapin skapar en trygg plats där traumatiska händelser ges utrymme att uttrycka sig och dessa trauman kan sedan upplösas på ett naturligt sätt utan att de återaktiveras eller upplevs som överväldigande.